Att gå från ett till två barn

Allmänt

När lilla Liam föddes fick jag en smärre chock! Det var så mycket känslor och så mycket nytt att ta in. Jag fick ju senare min förlossningsdepression som jag skrev om här. Jag tror att det var först då, när jag kom ur den, som allt kom ikapp mig.

Jag vet att jag kunde titta på honom hur länge som helst och bara känna en massa kärlek, helt ny, och galet stark kärlek! Både jag och mannen bodde i princip i soffan med lilla bebisen och bara tog in allt vad det innebar! Vi tittade på honom tills vi blev alldeles tårögda.

Jag var väldigt sådär "lejonmamma" med honom. Ingen kunde göra rätt förutom jag, och hela tiden handlade allt om att skydda honom från alla. Alla andra var "onda" liksom;) Såhär i efterhand har jag förstått att det bara var jag som var riktigt osäker men just då var det på fullaste allvar så jag kände.

Men trots alla stormiga känslor och nya perspektiv på saker så ville jag redan någon vecka efter att vi kom hem, göra det en gång till! Förlossningen var det häftigaste jag varit med om.

Vi ville så gärna ha ett syskon till Liam snarast. Shit vad jag saknade att vara gravid! Men i och med att jag ammande läänge, länge så kom inte mensen tillbaka förrens långt senare.

Så tillslut när vi mitt i en flytt tvingades fokuserade på annat så insåg jag att jag hade svårt för att dricka vanligt kaffe ?! Då är det något som är fel på riktigt ! Haha. Vi bodde nära Max och det ända jag kunde dricka var vaniljlatten därifrån. 

Så när jag hade skickat ut killarna till lekplatsen en dag, för att få vara ifred med mina humörsvängningar, så tog jag ett graviditetstest! Och med det svagaste sträcket på det ringde jag hem karln som knappt såg något sträck alls;) Det blev ett test till dagen efter och vi kunde konstatera att lillasyster var på väg!

En bit in i graviditeten kom en massa jobbiga känslor, liksom förra gången, har vi det inte bra som det är nu? Tänk om det blir ett kolik barn? Kommer jag bli deprimerad igen? Kan man älska dem båda lika mycket? Ja, ni som har varit gravida någongång tror jag vet känslan när man liksom nästan ångrar sig ?!

När min lilla prinsessa äntligen kom ut så var jag bara den lyckligaste ever. Hon var så pytteliten (Är fortfarande, 1 år och 8 kg) och hon blev min lilla docka jag bara kunde njuta av.

Tvåbarnschock då? Jag fick så det räckte och blev över med överraskningar med första barnet;) så med lillan kunde jag verkligen bara njuta. En bebis sover ju bara i princip så jag kunde fortfarande fokusera på Liam och allt vad det innebär att bli storebror. Underbara unge vad han äskar sin syster och har gjort det från allra första stund!

Jag fick äntligen uppleva det där mysiga som man tänker sig med bebisar. Jag hade ju gjort detta förut nu så oron var inte lika stark som förra gången. Förutom under den där baby bluesen.. haha, jag stortjöt för att Liam aldrig skulle få all uppmärksamhet igen och för att Melina aldrig skulle få vara ensambarn. Men jag kom över det ganska snabbt när jag såg deras kärlek! ;)

Love / E


Om du läst det här inlägget -Glöm inte att gilla/kommentera/dela. Eller lägg till en pin på knappen nedan. Vi ses!

Gillar

Kommentarer

livetmedsally
livetmedsally,
Så härligt att läsa hur bra allting blev 💕nouw.com/livetmedsally
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229